destinationc

Nu har jag rest mycket!
Nu har jag boardat och avboardat sammanlagt åtta gånger den senaste veckan, bra jobbat!
Att flyga är ganska schysst när man gör det ibland sådär, på väg till något ovanligt skoj som semester.
Det här är skillnad. 10 timmars flyg som leder till ett byte som i sin tur leder till ytterligare ett par timmar svävandes i det blå. Ensam.

Ja, att stirra på sin spegelbild i en tvruta i stolsryggen framför som inte fungerar lämnar spår. "Lära känna sig själv" har sannerligen fått en ny innebörd. Något annat som gör sig väl påmint under flygningen är tid. Uppenbart känns den ganska lång i en kabin fylld med skrikande spädbarn och missnöjda danskar. Men här, för första gången står den still, på riktigt. Jag inser att vi flyger med tiden, klockan är sju och kommer att vara det tills jag landar om 5h40min.
Är inte det ballt?
   Så många gånger man önskar just det här, att stanna tiden. Om jag bara vetat att det var en flygfärd över atlanten bort.

Jag skakar på Ipoden. Inte dö nu, snälla inte dö! Samtidigt som jag inser vad den egentligen gör med oss, tiden. Hur den spelar med oss. Hur den kan vara sin egen motsatts utan att ha ändrats ett dugg. Så relativ, så självklar på samma gång. Från en sjukhusäng eller i ett flygplan kan den kännas oändlig trots att den, utan hänsyn till någon, klampar på i sin egen takt. Första kyssen, sommaren, semesterveckor, de går visst väldigt fort har jag hört.

Igår stod den still. Jag var på sjukhuset. De hittade en knöl, en liten. Jävla landstingets gula väggar och filtar.
Ännu mer stod den still för min pojkvän som kastades tillbaka till November 2008 då han inte skakade om sin ipod och bad den att leva, utan sin flickvän.
   Idag sitter jag här. Helt levande. Än en gång, tiden kör på. den kliver inte undan för att be om ursäkt. Hur, när, vem, vad som än händer. Hur tungt allt kan verka så rullar den vidare och om knappt två månader sitter jag här igen och stirrar på mig själv i tvskärmen.

Åtta timmars flyg, lite väntan och ytterligare två timmars flyg. Det är allt som krävs för att befinna sig på trygg mark i fosterlandet igen. (kan man använda den termen utan att låta som finnig patriot?) En lång natt utan mycket sömn tog det att ta sig över atlanten. Över havet till en plats som inte riktigt existerat under mina månader i Karibien. Vi har levt som i en bubbla. ”Hemma”, ett utryck som börjat blekna. Visst finns det en sådan plats, någonstans? långt bort? kanske?

Nu står jag här igen.  Plockar ut min väska på Arlanda och kramar mamma som om ingenting någonsin hade hänt. Som om det bara varit en otäckt, vidrig, alldeles underbar dröm. Det är inte utan att klumpen i halsen växer till sig som jag tänker på det. Hur livet ter sig. Hur man kan försvinna från jordens yta och sen dyka upp igen som om ingenting hade förändrats.

Hur som helst, så står jag här igen som sagt. Storstadsrush efter löning, och var befinner jag mig om inte på drottninggatan, att man lyckas.  Människor överallt som trängs och springer och inte stannar för att hälsa på varandra.  Kläder, hus, bilar överallt. Efter fyra månader av mañana- och ”ta-det-lugnt-kompis-det-kanske-löser-sig-imorgon”-stilen har jag formats rätt bra. Ingen stress, jag börjar inte gråta när jag står i kö längre, trots att sommar-jobbar-kassan på konsum hemma är, i jämförelse med.. alla på guadeloupe, rena rama Tommy Kärvinen(jag menar han som vann nån snabb tävling som robert gustavsson brukar härma). Jag står redan på fel sida i rulltrappan. Mitt i centrala Stockholm. HUR KUNDE JAG ? Jag får kasta mig åt sidan och min vän får skämmas. En timmes shoppande slutar med att jag står i ett hörn på Åhlens och mår lite illa, jag vet inte om det är jetlag eller min bristande förmåga att hantera storstadspulsen.

En sak har sannerligen förändrats.. Jag.
Frågan är bara, väl tillbaka i karibien, hur länge kommer jag behöva stå som en pendlare i snökaos och hoppa i kön på Carrefour innan jag inser att det inte är två minuter till nästa tunnelbana längre. Det är en kvart till mademoiselle har pratat klart med sin moster framför mig.

En soft dag på Grand Anse tillsammans med sjukt sköna tjejer är inte helt fel.
Några cola, en pizza och sorbet passion på det, så var den dagen gjord.

Utan att överdriva kan jag tala om att jag haft min bästa kväll på över ett år.
Jag brukade nämligen skratta väldigt, väldigt mycket. Jag minns att jag, spciellt med en vän, kunde ligga och vrida mig på golvet timme ut och timme in. Skrattet tog liksom aldrig slut.

Sen kom en tid då jag slutade skratta.
Visst var saker fortfarande kul, men det där gurglande asgarvet. Det kom inte lika ofta. Sen jag blev sjuk har jag funnit det svårt att skratta, kan bero på att jag alltid måste se allt ur en miljon vinklar istället för ur bara en  t.ex. detta är kul. Det finns alltid en orosfaktor med också.. något att vrida och vända på tills det inte alls bara är roligt längre. Då fastnar skrattet liksom i halsen.

I tisdags natt försvann det där.
Jag har inte haft så roligt på mycket, mycket länge.
Personalfest som i princip går ut på att jag och min vän Filippa körde ALL IN. Ett utryck vi gillar att använda oss av här i karibien, antingen är du All in, eller All off. Eftersom vi vanligen är all off blir skillnaden väldigt stor när vi är ALL IN. Fort royals anställda sitter vid några bord och ser på två fulla jubelidioter som har tequila race, dricker ti punch, dansar och röjer till två minihögtalare som liksom överröstas av våra skrålande stämmor

Rop som "så här festar man era jävla göteborgare" ekar i salen. Dans på bord som slutar med att vi rullar omkring garvandes hesa i 1000 spillror av ett sprucket bord.

Jag vet mamma, du gillar inte när alkohol är inblandad, men tänk på hur kul jag hade och hur mycket tråkigt jag haft :)


 Kvällen började med lite mat och taktiksnack "Kernen, vi äter inte så mycket..."


Alice(mitten), jag och Filippa bakgrundsdansare till låten Beyonce - Halo


Upp på bordet..


Livet är kul


..ner från bordet

Så långt i från hångladandes i ett rött rum man kan komma.

Ingen pojkvän så långt ögat kunde nå, vad skulle man ta sig till?
Jo, jag och Filippa bestämde oss för att ge oss ut på kärlekssemester istället för att deppa ihop på våra rum. Eftersom vi båda var lediga bokade vi upp oss på personalbilen och gav oss iväg. Elsa hängde på.

Färden gick till Fort Delegres, riktigt vad det är/var fick vi inte klart för oss, då det var stängt för renovering(?) Det var hur som helst mycket vackert, och efter en stunds betraktande begav vi oss. Längst ner på Basse terre är alla stränder svarta, vilket beror på vulkanen, mycket vulkan nu.















Vissa bättrade på brännan, somliga pluggade, andra sov...

Det har kommit ett par nu på raken.
Föga troligt, men  någon av er kanske har hört om ett vulkanutbrott här i närheten.  Mitt emot Fort Royal s strand kan man i horisonten(vid rätt väderförhållanden) se en av Storbritanniens kolonier. Motnserrat. På denna ö regerar en jättelik vulkan med samma namn som vår vulkan, La soufriere. Skillnaden är att Montserrat är en, i allra högsta grad, aktiv vulkan, medan vår sover lugnt.

För ca tio år sedan hade den ett ordentligt utbrott och så vitt jag vet bor numer bara 20 % av befolkningen kvar på ön. Huvudstaden är helt övergiven och de få människor som fortfarande vistas här kan nog inte sova med båda ögonen stängda, rätt som det är puffar det ur vulkan. Allt vi ser är vällande rök ur berget på annars klarblå himmel.

Utbrottet här om dagen var emellertid större än på länge, dessutom låg vinden på åt vårt håll, vilket innebar att himlen blev svart mitt på dagen. Vi väntade oss ett oväder menicke sa nicke, det var aska. Under kvällen började askan regna, det sved ordentligt i ögonen. Nästa morgon blickade jag till min stora förtjusning ut över ett landskap mer likt det hemma. Det såg precis ut som om det  snöat.  Lite julkänsla kröp nog fram inom många av oss skandinavier.

Det blev till att städa två dagar i rad. Snacka om att kämpa mot strömmen. Ett guadeloupe täckt i aska blir inte rent hur som helst. P.g.a allt sprutande med slangar är nu vattnet på hotellet slut. Jag duschade just håret med en flaska Capes(mineral vatten). Askan ledde även till fler tråkigheter så som stängning av Flygplatsen. Som om detta inte var nog vällde jättelika vågor in över kusten snitthöjd på 3.5 meter, det var inte att leka med.  Jag var iofs ute och lekte i dem, även om jag var livrädd !

 

Tänkte att jag varit lite dålig på att uppdatera er om hur jag egentligen har det här. Mest för att jag inte tänkt stanna så länge, så jag tänkte inte göra en så stro grej av det. Men nu helt plötsligt har det gått över två månader och jag är visst kvar, SÅ jag tänkte börja nu! :)






Så här ser det ut på jobbet, från gästernas sida och från min. Ganska schysst utsikt. Att det är väldigt varmt där jag befinner mig har väl inte undgått någon, därför är det väldigt behagligt att befinna sig i skuggan under receptionstaket när man jobbar. Här under ser ni Golfbilen, det absolut roligaste med mitt jobb är att glida runt i denna för att hämta handukar, leverera VIP paket eller något annat trevligt.



Personalmatsalen, also known as BAMBA. Behöver jag säga att man mer än längtar hem efter fredags tacos eller potatis och köttbullar.





Även om maten ibland suger ordentligt, sängarna är hårda. Och man kan bryta ihop för att någon annan sunkig säsongsjobbare har snott ens tvätt tid så har jag det bra mycket bättre här nu än tidigare!

Imorgon kommer min prins till mig.
Helt otroligt. Nästan läskigt overkligt.
Idag är sista dagen(på ett tag) jag går och lägger mig ensam
Tårarna kommer bara jag tänker på det..

Åh vad jag har saknat honom.

En vän blev tyvärr under en ridtur sparkad av en häst. Hon haltade hela dagen, tillslut var hennes fot stor som en handboll. Dags att fara till sjukhus. Vem pratar franska, svenska OCH kan köra bil?

.. Caroline Kernen. Sagt och bestämt, jag far iväg till sjukhuset, vilket verkligen inte är ett favoritställe, men jag känner mig dock rätt van och hemma med uttryck som trombocyt och intravenös, vilket kändes bra.

Frankrike, som Guadeloupe tillhör, har lite annorluna tillväga gångsätt på sjukhus jämfört med sverige. Röntgen sköterskan(en kille) hade jeans nikeskor på sig. Jag fick stanna i rummet medan de röntgade bakom något plexiglas som tydligen skulle skydda mot strålningen.. Tur att man hade ziptröjan att dra upp, så nojig som man är. Röntgenplåtarna i A3 format fick man köpa med sig hem, för att sätta på väggen? Att läkaren heller inte pratar ett ord engelska kan man, om man tänker efter, kanske tycka är märkligt. Med minst sju års utbildning, där man TOTALT missat världsspråket anglais. Måste man nästan applodera, bra kämpat!

Benet var brutet, det blev gips och blodförtunnande sprutor i en månad, efter någon dag också, tyvärr, besked om en omedelbard hemfärd.