Tankar om Tid
Nu har jag rest mycket!
Nu har jag boardat och avboardat sammanlagt åtta gånger den senaste veckan, bra jobbat!
Att flyga är ganska schysst när man gör det ibland sådär, på väg till något ovanligt skoj som semester.
Det här är skillnad. 10 timmars flyg som leder till ett byte som i sin tur leder till ytterligare ett par timmar svävandes i det blå. Ensam.
Ja, att stirra på sin spegelbild i en tvruta i stolsryggen framför som inte fungerar lämnar spår. "Lära känna sig själv" har sannerligen fått en ny innebörd. Något annat som gör sig väl påmint under flygningen är tid. Uppenbart känns den ganska lång i en kabin fylld med skrikande spädbarn och missnöjda danskar. Men här, för första gången står den still, på riktigt. Jag inser att vi flyger med tiden, klockan är sju och kommer att vara det tills jag landar om 5h40min.
Är inte det ballt?
Så många gånger man önskar just det här, att stanna tiden. Om jag bara vetat att det var en flygfärd över atlanten bort.
Jag skakar på Ipoden. Inte dö nu, snälla inte dö! Samtidigt som jag inser vad den egentligen gör med oss, tiden. Hur den spelar med oss. Hur den kan vara sin egen motsatts utan att ha ändrats ett dugg. Så relativ, så självklar på samma gång. Från en sjukhusäng eller i ett flygplan kan den kännas oändlig trots att den, utan hänsyn till någon, klampar på i sin egen takt. Första kyssen, sommaren, semesterveckor, de går visst väldigt fort har jag hört.
Igår stod den still. Jag var på sjukhuset. De hittade en knöl, en liten. Jävla landstingets gula väggar och filtar.
Ännu mer stod den still för min pojkvän som kastades tillbaka till November 2008 då han inte skakade om sin ipod och bad den att leva, utan sin flickvän.
Idag sitter jag här. Helt levande. Än en gång, tiden kör på. den kliver inte undan för att be om ursäkt. Hur, när, vem, vad som än händer. Hur tungt allt kan verka så rullar den vidare och om knappt två månader sitter jag här igen och stirrar på mig själv i tvskärmen.
Efter fyra månader, står jag redan på fel sida i rulltrappan.
Åtta timmars flyg, lite väntan och ytterligare två timmars flyg. Det är allt som krävs för att befinna sig på trygg mark i fosterlandet igen. (kan man använda den termen utan att låta som finnig patriot?) En lång natt utan mycket sömn tog det att ta sig över atlanten. Över havet till en plats som inte riktigt existerat under mina månader i Karibien. Vi har levt som i en bubbla. ”Hemma”, ett utryck som börjat blekna. Visst finns det en sådan plats, någonstans? långt bort? kanske?
Nu står jag här igen. Plockar ut min väska på Arlanda och kramar mamma som om ingenting någonsin hade hänt. Som om det bara varit en otäckt, vidrig, alldeles underbar dröm. Det är inte utan att klumpen i halsen växer till sig som jag tänker på det. Hur livet ter sig. Hur man kan försvinna från jordens yta och sen dyka upp igen som om ingenting hade förändrats.
Hur som helst, så står jag här igen som sagt. Storstadsrush efter löning, och var befinner jag mig om inte på drottninggatan, att man lyckas. Människor överallt som trängs och springer och inte stannar för att hälsa på varandra. Kläder, hus, bilar överallt. Efter fyra månader av mañana- och ”ta-det-lugnt-kompis-det-kanske-löser-sig-imorgon”-stilen har jag formats rätt bra. Ingen stress, jag börjar inte gråta när jag står i kö längre, trots att sommar-jobbar-kassan på konsum hemma är, i jämförelse med.. alla på guadeloupe, rena rama Tommy Kärvinen(jag menar han som vann nån snabb tävling som robert gustavsson brukar härma). Jag står redan på fel sida i rulltrappan. Mitt i centrala Stockholm. HUR KUNDE JAG ? Jag får kasta mig åt sidan och min vän får skämmas. En timmes shoppande slutar med att jag står i ett hörn på Åhlens och mår lite illa, jag vet inte om det är jetlag eller min bristande förmåga att hantera storstadspulsen.
En sak har sannerligen förändrats.. Jag.
Frågan är bara, väl tillbaka i karibien, hur länge kommer jag behöva stå som en pendlare i snökaos och hoppa i kön på Carrefour innan jag inser att det inte är två minuter till nästa tunnelbana längre. Det är en kvart till mademoiselle har pratat klart med sin moster framför mig.
Sol, strand och massa sand (8)
En soft dag på Grand Anse tillsammans med sjukt sköna tjejer är inte helt fel.
Några cola, en pizza och sorbet passion på det, så var den dagen gjord.
Personalfest och Karatefylla
Utan att överdriva kan jag tala om att jag haft min bästa kväll på över ett år.
Jag brukade nämligen skratta väldigt, väldigt mycket. Jag minns att jag, spciellt med en vän, kunde ligga och vrida mig på golvet timme ut och timme in. Skrattet tog liksom aldrig slut.
Sen kom en tid då jag slutade skratta.
Visst var saker fortfarande kul, men det där gurglande asgarvet. Det kom inte lika ofta. Sen jag blev sjuk har jag funnit det svårt att skratta, kan bero på att jag alltid måste se allt ur en miljon vinklar istället för ur bara en t.ex. detta är kul. Det finns alltid en orosfaktor med också.. något att vrida och vända på tills det inte alls bara är roligt längre. Då fastnar skrattet liksom i halsen.
I tisdags natt försvann det där.
Jag har inte haft så roligt på mycket, mycket länge.
Personalfest som i princip går ut på att jag och min vän Filippa körde ALL IN. Ett utryck vi gillar att använda oss av här i karibien, antingen är du All in, eller All off. Eftersom vi vanligen är all off blir skillnaden väldigt stor när vi är ALL IN. Fort royals anställda sitter vid några bord och ser på två fulla jubelidioter som har tequila race, dricker ti punch, dansar och röjer till två minihögtalare som liksom överröstas av våra skrålande stämmor
Rop som "så här festar man era jävla göteborgare" ekar i salen. Dans på bord som slutar med att vi rullar omkring garvandes hesa i 1000 spillror av ett sprucket bord.
Jag vet mamma, du gillar inte när alkohol är inblandad, men tänk på hur kul jag hade och hur mycket tråkigt jag haft :)
Kvällen började med lite mat och taktiksnack "Kernen, vi äter inte så mycket..."
Alice(mitten), jag och Filippa bakgrundsdansare till låten Beyonce - Halo
Upp på bordet..
Livet är kul
..ner från bordet
Ca-ca-ca-CARNEVAAAAAL
Karnevalen grundar sig i den katolska läran, vilken Guadeloupe precis som Frankrike är insatt i. Innan fastan festar man nämligen gärnet. Fram till askonsdagen vilket inleder fastan. Fettisdagen är den största karneval högtiden och vi var på plats, fyra langleynördar och en buss arga danskar, i Basse terre.
Vilken fest!
.











Alla stjärtans dag
Så långt i från hångladandes i ett rött rum man kan komma.
Ingen pojkvän så långt ögat kunde nå, vad skulle man ta sig till?
Jo, jag och Filippa bestämde oss för att ge oss ut på kärlekssemester istället för att deppa ihop på våra rum. Eftersom vi båda var lediga bokade vi upp oss på personalbilen och gav oss iväg. Elsa hängde på.
Färden gick till Fort Delegres, riktigt vad det är/var fick vi inte klart för oss, då det var stängt för renovering(?) Det var hur som helst mycket vackert, och efter en stunds betraktande begav vi oss. Längst ner på Basse terre är alla stränder svarta, vilket beror på vulkanen, mycket vulkan nu.
Vissa bättrade på brännan, somliga pluggade, andra sov...
Katastrofer

Det har kommit ett par nu på raken.
Föga troligt, men någon av er kanske har hört om ett vulkanutbrott här i närheten. Mitt emot Fort Royal s strand kan man i horisonten(vid rätt väderförhållanden) se en av Storbritanniens kolonier. Motnserrat. På denna ö regerar en jättelik vulkan med samma namn som vår vulkan, La soufriere. Skillnaden är att Montserrat är en, i allra högsta grad, aktiv vulkan, medan vår sover lugnt.
För ca tio år sedan hade den ett ordentligt utbrott och så vitt jag vet bor numer bara 20 % av befolkningen kvar på ön. Huvudstaden är helt övergiven och de få människor som fortfarande vistas här kan nog inte sova med båda ögonen stängda, rätt som det är puffar det ur vulkan. Allt vi ser är vällande rök ur berget på annars klarblå himmel.
Utbrottet här om dagen var emellertid större än på länge, dessutom låg vinden på åt vårt håll, vilket innebar att himlen blev svart mitt på dagen. Vi väntade oss ett oväder menicke sa nicke, det var aska. Under kvällen började askan regna, det sved ordentligt i ögonen. Nästa morgon blickade jag till min stora förtjusning ut över ett landskap mer likt det hemma. Det såg precis ut som om det snöat. Lite julkänsla kröp nog fram inom många av oss skandinavier.
Det blev till att städa två dagar i rad. Snacka om att kämpa mot strömmen. Ett guadeloupe täckt i aska blir inte rent hur som helst. P.g.a allt sprutande med slangar är nu vattnet på hotellet slut. Jag duschade just håret med en flaska Capes(mineral vatten). Askan ledde även till fler tråkigheter så som stängning av Flygplatsen. Som om detta inte var nog vällde jättelika vågor in över kusten snitthöjd på 3.5 meter, det var inte att leka med. Jag var iofs ute och lekte i dem, även om jag var livrädd !
När alla vännerna gått hem..
Det var hur trevligt som helst. Jag fick mycket ledig tid och vi kunde hitta på massor av roligt tillsammans. En speciell känsla att ha familjen nära. Även om man är väldigt långt hemifrån, känns det ändå lite hemma när man kan gå från jobbet en stund och vara nära de som känner en från barnsben.
Vi hann besöka ett flertal stränder, två vattenfall, två carnevaler och ta det väldigt lugnt på stranden Pärlan, där de bodde. En favorit bland guadeloupes stränder. De var nöjda över mitt val av boende, vilket var skönt. Snorkling på Jaque costeau(reservation för felstavning) hann vid också med. Det sägs vara ett riktigt fett djurliv där. Vilket är ballt då djurlivet på land på guadeloupe, inte direkt är något att jubla över. Här under ytan finns tydligen allt. Jag såg min första sköldpadda, vilket var helt fantastiskt. Då jag efter två månader utan span, nästan började tvivla på att de faktiskt fanns sköldpaddor runt denna ö.
Nu har de åkt hem, tråkigt men sant. Här kommer iaf lite random bilder från deras vistelse här.






(eftersom jag inte hade någon undervattenskamera begav jag mig efter sköldpaddefyndet till ett aquarium för att ändå kunna visa upp något form av "bevis" )




Såhär bor jag
När nu ändå ämnet kom på tal, kan jag nämna att myggen är förjävliga just nu. Var är svalorna?




Mina galna grannar och vår katt Gustav, som för övrigt är en flicka, och snudd på gravid.


En dag på jobbet
Tänkte att jag varit lite dålig på att uppdatera er om hur jag egentligen har det här. Mest för att jag inte tänkt stanna så länge, så jag tänkte inte göra en så stro grej av det. Men nu helt plötsligt har det gått över två månader och jag är visst kvar, SÅ jag tänkte börja nu! :)
Så här ser det ut på jobbet, från gästernas sida och från min. Ganska schysst utsikt. Att det är väldigt varmt där jag befinner mig har väl inte undgått någon, därför är det väldigt behagligt att befinna sig i skuggan under receptionstaket när man jobbar. Här under ser ni Golfbilen, det absolut roligaste med mitt jobb är att glida runt i denna för att hämta handukar, leverera VIP paket eller något annat trevligt.
Personalmatsalen, also known as BAMBA. Behöver jag säga att man mer än längtar hem efter fredags tacos eller potatis och köttbullar.
Även om maten ibland suger ordentligt, sängarna är hårda. Och man kan bryta ihop för att någon annan sunkig säsongsjobbare har snott ens tvätt tid så har jag det bra mycket bättre här nu än tidigare!
Dykning
Idag gjorde jag mitt första dyk i havet,.
En helt ny känsla att faktiskt titta upp på vattenytan. Fullt med färglada fiskar omkring än. Att andas via tuber vänjer man sig vid, däremot tycker jag det är lite jobbigt att behöva ta ut den och stoppa i igen osv, för att vara förberedd ifall någonting skulle hända. Imorgon ska vi nödstiga till ytan, vilket är farligt då det kan orsaka skada att stiga snabbt utan att andas. Antagligen ska vi lära oss en teknik som inte är farlig..
Muräna, blåsfisk och skorpionfisk var nya upptäckte idag. Tyvärr hade jag för mycket att tänka på med mitt andas in - andas ut, så jag glömde undervattens kameran på båten. 6 meter gick vi ner på idag, två dyk. Imorgon fortsätter vi med två dyk på 12 meters djup. Efter det väntar 20 meter och en hel del teori plugg.



Vulkanvandring

La Soufrière.
1467 m ovanför vattenytan sträcker sig Guadeloups vulkan.
En vandring från vita stränder, genom regnskog, ut bland buskar och slutligen upp på karg bergsmark. Man kan tycka att mina Schweiziska gener skulle gett mig något slags försprång på dessa turer, speciellt som jag går dem tillsammans med en storrökande cola drickare. Dessvärre har mina vandringar i alperna fått motsatt effekt. Jag har jättesvårt för att gå uppför. Det svider i benen, jag blir svettig, men inte så där skönt tränings-svettig, bara svettig, och vill helst bara lägga mig ner och sova lite.


Hur som helst. Vi påbörjade en vandring uppför det höga berget. Luften skiftade från tropisk fuktighet till sval bris. Total tystnad efter nån timmes hike, det var så häftigt, bara jag, dogge och naturen. Olyckligt nog hade vi valt fel väg , vi tog en tur som gick runt hela vulkanen uppför och på p.g.a. detta, förstod vi senare, var vi helt ensamma. Det hade varit ett ras och "stigen" var borta. Till min käras besvikelse kunde vi alltså inte fortsätta. När vi efter ytterligare en tid nådde foten på vulkanen igen, förstår ni kanske att jag inte var så pigg på att ta den rätta vägen upp ytterligare en gång. Så vi fick nöja oss med att ha vandrad i ett Sagan-om-ringen-landskap, helt ensama. Svavelstank från vulkanen och till och från riktig troll-tät dimma. Dagen avslutades med ett bad på den svarta vulkan stranden, Grand Anse.


God Jul Sverige!

Hoppas kalle anka var kul, släkten trevlig, maten god och juldagen på Telegrafen nice! Här på Fort Royal firades julen inte märkvärdigt. Kids Club hade en tomte och kvällsbuffén bestod visserligen utav igenkända ting.
För min del var det mest fest att Dogge kom hit kvällen innan. Eftersom jag har haft turen att vara ledig mycket nu, och även julafton till ära, öppnade vi lite paket på morgonen innan vi fortsatte med heldag på stranden!
Såhär under jultider är det klart att det känns extra mycket att vara långt ifrån familjen, men det gick okej. Inte nog med att jag fick se hela familjen uppradad framför skype för att önska god jul, de vred lite på datorn och vips Dansade möss i askungen, LIVE. Det räddade julen i karibien :)




Imorgon
Imorgon kommer min prins till mig.
Helt otroligt. Nästan läskigt overkligt.
Idag är sista dagen(på ett tag) jag går och lägger mig ensam
Tårarna kommer bara jag tänker på det..
Åh vad jag har saknat honom.
Guadeloupes Sjukhus
En vän blev tyvärr under en ridtur sparkad av en häst. Hon haltade hela dagen, tillslut var hennes fot stor som en handboll. Dags att fara till sjukhus. Vem pratar franska, svenska OCH kan köra bil?
.. Caroline Kernen. Sagt och bestämt, jag far iväg till sjukhuset, vilket verkligen inte är ett favoritställe, men jag känner mig dock rätt van och hemma med uttryck som trombocyt och intravenös, vilket kändes bra.
Frankrike, som Guadeloupe tillhör, har lite annorluna tillväga gångsätt på sjukhus jämfört med sverige. Röntgen sköterskan(en kille) hade jeans nikeskor på sig. Jag fick stanna i rummet medan de röntgade bakom något plexiglas som tydligen skulle skydda mot strålningen.. Tur att man hade ziptröjan att dra upp, så nojig som man är. Röntgenplåtarna i A3 format fick man köpa med sig hem, för att sätta på väggen? Att läkaren heller inte pratar ett ord engelska kan man, om man tänker efter, kanske tycka är märkligt. Med minst sju års utbildning, där man TOTALT missat världsspråket anglais. Måste man nästan applodera, bra kämpat!
Benet var brutet, det blev gips och blodförtunnande sprutor i en månad, efter någon dag också, tyvärr, besked om en omedelbard hemfärd.
SUUUUURF
Ledig dag blev surf. Jag gav mig iväg med guiderna Alice och Caroline för att testa vågorna. Det var första gången för oss alla tre och vi var väl rätt nervösa. Jag förväntade mig att det skulle vara extremt svårt eftersom man alltid fått höra att ingen står upp på brädan under sina första lektioner.
JAG STOD DIREKT. Från första vågen jag lyckades fånga stod jag upp, hela vägen in. Vilken mäktig känsla, nästan bättre än jag tänkt mig. Det svåra var snarare att fånga vågen, att orka paddla upp i den fart man måste ha för att fångas och puttas framför vågen. Med lite hjälp av vår Surf instruktör, som för övrigt infriade varenda fördom man kan ha om en surfinstruktör. Han puttade på brädan i rätt tid och vågen fångade mig, när jag kände att vågen inte sköljde över mig utan faktiskt puttade mig framför sig, tog jag sats och ställde mig upp, höll balansen 70 meter. Sen tog vågen slut, brädan började sjunka och gud vad jag kände mig duktig.
Kanske nybörjartur, men kul var det. Nästa steg blir att bemästra brädan, styra själv.
Dagen efter blev inte riktigt lika rolig, att med otränade armar paddla sig igenom en lektion på två timmar sätter sina spår. Även allt upp-kravlande på brädan visade avtryck, blåa sådana.
Jag lovade mig själv, egentligen ingenting.
Som Nietche sa, jag minns det inte ordagrant men poängen var, ”Det är bara i ångestens plågor man någonstans ändra riktning”. Det är bara i de djupaste dalar man faktiskt kan se saker hur en annan vinkel, när ingenting längre spelar någon som helst roll eller minsta korn betyder berg.
Mitt i det svarta kan man ibland finna svar. Inte ett ljus, ett hopp om ljus, utan ett hål till en annan dimension. Fruktansvärda förhållanden kan ibland vända och man ser saker på ett annat sett. I annat all är livet så utbanat och klart, man går sin väg och man vet inte riktigt varför, men så ska det förbli. Bara de svartaste av det svartaste kan rubba den balansen och vips ifrågasätter man inte bara sin existens utan hela sitt väsen. Då kan man byta håll ..
Jag lovade mig själv, egentligen ingenting, men jag åkte hit med förhoppning om att stanna tills känslan om hjälplöshet försvann. Tills självförtroendet vad bra nog att jag med gott samvete mot mig själv kunde åka hem till tryggheten. Jag lovade att försöka bli ett med mig själv igen, som sagt. Att gilla mig själv igen ..att bli sams om man kan utrycka sig så? Att inte åka hem till mitt livskärlek, eller ens till min familj, utan att åka hem till mig själv.
4 veckor har passerat där hemma medan jag varit tusen mil därifrån. De första två var jag helt övertygad om att detta var fel sätt att uppnå mina mål. Att detta bara vara ännu en påfrestning för mitt redan så sargade psyke. Idag är jag inte lika övertygad. mitt i det hemska ändrades något. Det har varit otroligt tufft, jag förstår fortfarande inte riktigt att jag åkte, att jag stannade, och att det faktiskt har gått snart fem veckor. Men här är jag, och så är det.
Kajakpaddling
Vinden är minst sagt ordentlig, här på guadeloupe just nu. Vågorna också, vilket gjorde vår kanotfärd intressant. Ut och bort gick det bra, in och tillbaka mindre bra. Åkturen avslutades då armmusklerna helt enkelt inte höll för ännu ett paddeltag, vilket var ungefär 7 minuter efter start. När vi kommit upp på land ser vi en fridfull paddlar-kamrat som av en våg slås runt och upp på stranden, ingen skadades, men vi gjorde nog rätt i att gå upp.
Katten Gustav
Jag jobbar väldigt mycket, dagarna rullar på med ganska bra fart. Har tagit mitt andra dyk i poolen och snart är det dags att ge sig ut på vattnet. På tisdag är jag ledig och tänker försöka mig på vågsurf, en dröm sedan tolvårs åldern. Drömmen är väl iofs att vara en snygg-surfbrud-lagom-vältränad-och-brun-som-bemästrar-vågor. Tisdagen blir nog mer, vit-val-kravlandes-upp-på-bräda.. Nåja, någonstans ska man börja.

Gustav, är vår nya personalkatt.
Han kom förbi receptionen och var väldigt hungrig en kväll.
Så han fick mat, jag köpte torrfoder, och nu ligger han och sover på en handduk utanför mitt rum mest hela dagarna tills jag kommer hem och matar honom.


Point de chateaux + Matförgiftning
Point de chateaux(stavas förmodligen helt annorlunda). En häftig plats.
Guadeloupe är indelad i två öar, Bass-terre(vilket hotellet ligger på) och Grand-terre. Point de chateaux ligger så långt österut man kan komma på grandterre. Här slutar ön i klippor som stupar ner i havet. Ett stort kors finns på toppen av dessa klippor och enligt våra guider ska detta vara till minne av alla de som stupat på detta farliga hav innan fyr och riktmärken kom till.
Självklart finns det alltid något litet djur med i bilden när carro är på äventyr. Även här. Vi träffade världens minsta kattunge, så otroligt söt.
Sedan jag kom hit har jag inte haft några problem alls med magen(ni vet, det är rätt vanligt vid förändring av bakterieflora) Jag har vaccinerat mig hemma mot salmonela, tyfi och tursitdiarre/kolera. Vi har druckit kranvatten, även om det är något jag inte gärna gör, och ätit all sorts mat. Trots min hysteriska oro över att bli dålig har jag vant mig vid hotellets mat och vet att jag inte blir sjuk utav den. Såfort jag däremot äter utanför hotellet blir jag orolig, jag sitter spänt och väntar i 6 timmar efter maten tills jag vet definitivt att jag inte blev dålig..
Igår inträffade det dock. Mot kvällskvisten när vi sitter i bilen på väg hem börjar vi tre sakta men säkert att må illa, en efter en blir vi sämre och sämre. Väl hemma sprang vi till varsin toalett och blev sittandes. Jag är glad att vi inte delar rum och därmed hade varsin toalett. Att inleda sin relation med en hyffsat ny rumskompis med att springa över denne upprepade gånger under natten för att sitta magsjuk på toan är kanske inte heller någon höjdare. Det är bättre nu(och var i ärlighetens namn aldrig så farligt) men en sak gör mig fundersam. Med alla dessa vacciner i kroppen, vad i helvete var det för något jag fick, som jag missat att vaccinera mig mot?