destinationc

Som Nietche sa, jag minns det inte ordagrant men poängen var, ”Det är bara i ångestens plågor man någonstans ändra riktning”. Det är bara i de djupaste dalar man faktiskt kan se saker hur en annan vinkel, när ingenting längre spelar någon som helst roll eller minsta korn betyder berg.

Mitt i det svarta kan man ibland finna svar. Inte ett ljus, ett hopp om ljus, utan ett hål till en annan dimension. Fruktansvärda förhållanden kan ibland vända och man ser saker på ett annat sett. I annat all är livet så utbanat och klart, man går sin väg och man vet inte riktigt varför, men så ska det förbli. Bara de svartaste av det svartaste kan rubba den balansen och vips ifrågasätter man inte bara sin existens utan hela sitt väsen. Då kan man byta håll ..

Jag lovade mig själv, egentligen ingenting, men jag åkte hit med förhoppning om att stanna tills känslan om hjälplöshet försvann. Tills självförtroendet vad bra nog att jag med gott samvete mot mig själv kunde åka hem till tryggheten. Jag lovade att försöka bli ett med mig själv igen, som sagt. Att gilla mig själv igen ..att bli sams om man kan utrycka sig så? Att inte åka hem till mitt livskärlek, eller ens till min familj, utan att åka hem till mig själv.

4 veckor har passerat där hemma medan jag varit tusen mil därifrån. De första två var jag helt övertygad om att detta var fel sätt att uppnå mina mål. Att detta bara vara ännu en påfrestning för mitt redan så sargade psyke. Idag är jag inte lika övertygad. mitt i det hemska ändrades något. Det har varit otroligt tufft, jag förstår fortfarande inte riktigt att jag åkte, att jag stannade, och att det faktiskt har gått snart fem veckor. Men här är jag, och så är det.